London februari 2019

2019-02-17 17.49.05

London 1 – lägenhet – kanaler – parker och ägande

 

 London – vad är det? När jag nu återvänder till London är det annorlunda än under ”swinging sixties” när allt som var värt något tycktes komma från England. Popmusiken, modet, pulsen. Att då komma hem med kläder som kraglösa kavajer, OP-skjortor etc, direkt från Carnaby Street, var att känna sig delaktig i det vi bara hade läst om i Bild-Journalen, en populär tidning på 60-talet.

Jag skall nu bo här i en knapp månad, på Sutherland Avenue i Maida Vale, nära Kensal  Town.

Ett särskilt tack till min släkting Nina, hennes man David med familj som guidat mig, låtit mig umgås med barnen och Davids släkt så att jag fått familjekänsla, värme och utflykter samt massor med tips som kunde räckt till några månader till. Också stort tack till Gunnar Pettersson, vars bok ”London – en berättelse om en stad var en riktigt bra ingång till och nedstigning i ett London jag inte visste mycket om

2019-03-03 20.54.45

Jag kommer till Heathrow vid lunchtid. (Jag har kollat möjligheten att ta tåget, men det blev för krångligt – två dygns resa med fem byten.) I automaten köper jag biljett med direkttåget till Paddington och skaffar ett Oyster Card (Zone 1-2) som gäller på all kollektivtrafik i det som räknas som centrala London, vilket sträcker sig mycket långt. Snabbt in till Paddington Station, dit nallebjörnen en gång anlände med adresslapp runt halsen, likt de judiska flyktingbarnen på slutet av 30-talet. Nu är jag inte på flykt, likt dessa föregångare eller dagens flyktingar, jag skall bara bo här i en knapp månad.

Intill Paddington station ligger Regents Canal, en 14 km vattenväg från centrala London, upp genom Maida Vale (Little Venice) där jag bor, vidare förbi Regents Park, Camden och söderut igen mot östra London. När jag kliver ut på gatan ligger kanalen precis intill, och på dess andra sida nya stora hus, för kontor och boende. Det känns lite märkligt att se några husbåtar inklämda där. Längs denna kanal kommer jag att promenera många gånger, men först en taxi till Maida Vale, där jag skall bo.

Paddington,     Min uppgång (inga fönster mot gatan)

Jag bor i ett s.k. Townhouse, ett hus som ligger i en lång rad med liknande hus, byggt för drygt hundra år sedan. De ursprungliga fyra lägenheterna är nu åtta. Min lägenhet är två halvplan samt ett loft. Sju(!) kojplatser, men inga bord eller stolar. Märkligt för mig som tänkt läsa och, till skillnad från många engelsmän äter frukost även på vardagar. Min värd, Eva, kommer med en skolpulpet och en klaffstol. Som tur ligger biblioteket strax intill, där kan jag sitta i lugn och ro.

Regents Canal

Maida Vale (Little Venice)

Området ligger mellan mer kända adresser som Paddington, Notting Hill (Portobello Road Market), Det förnäma St Johns Wood (med Abbey Road och Regents Park). Detta, liksom Regents Park, Hyde Park och Kensington Gardens ligger inom 20 minuters promenad. Ett medelklassområde, lugnt och lite dött. Regents Canal går igenom området, därav namnet Little Venice, vilket är vad poeten Robert Browning kallade det i slutet av 1800-talet.

Ett par minuters gångväg från min lägenhet ligger andra områden, som Kensal Town, i huvudsak befolkade av personer med ursprung i Pakistan och Bangladesh. Så ser det ut i London, områden är segregerade men ändå nära varandra. Kyrkor, moskéer, synagogor, skolor med enbart vita eller med enbart muslimska elever eller helt blandade skolor ligger nära varandra. I gränsområden, som där jag bor är det mycket blandat i husen vad gäller nationellt/etniskt ursprung.

 Regents Canal är en av många vattenvägar i Storbritannien. Här bor folk i båtar och betalar en rejäl hyra för att bo centralt. Men särskilt bekvämt är det inte, troligtvis mer en livsstil. Turister kan åka med turistbåtar. Vill man styra själv går det att hyra båtar i det stora kanalsystemet norr om London. Enligt en av de frivilliga på kanalklubben behövs inte några intyg på kurser i någon form av sjömanskap, däremot måste båten vara sjöduglig och försäkrad.

lägenheter till salu, Notting Hill

Boende och ägande.

Att begripa sig på boendeformer är inte lätt, inte här heller. Av tradition är engelsmännens dröm att ha ett eget, köpt hem. Många jag talar med anser att detta är djupt rotat i engelsk tradition. Till mitt hus (alltså den uppgång där jag bor) finns det en ägare. Ägaren säljer lägenheterna, rättare sagt hyrs de ut på 50-125 år. I praktiken är det alltså en försäljning. Priset är högre ju längre tid lägenheten upplåts. På baksidan finns en gård. Den tillhör ”Garden Flat”, d.v.s den lägenhet som ligger ett halvt plan ner, under gatunivå men med fönster då tomten i sig ligger en trappa under marken. Trädgården kan skötas om eller inte. Krångligt är bara förnamnet. Vid mitt fönster ser jag en tre våningar hög Rhododendron som kanske planterats för 100 år sedan. Såna går att klippa ner, hur mycket som helst. Trots allt gör jag inte det. För de som inte har tillräckligt med pengar återstår att hyra i andra hand. En etta kostar då 3-5000/vecka! Det gäller åtminstone i hyggligt centrala London, vilket sträcker sig långt. Det finns säkert dyrare också. När man bygger ett nytt område måste en viss del upplåtas till stiftelseägda ”Social Housing” där man bara betalar hyran. I alla fall är det gott om mäklare. så någon måste tjäna på alltihop

Regents Park

Parker.

De stora centrala parkerna som Hyde Park/Kensington park, Regents Park och Greenwich Park är andningshål. Regents Park är trevligast, där går kanalen runt om, där finns stora ytor för fotboll och rugby, där ligger också London Zoo som jag dock inte besöker, liksom ett universitet. Cyklister är förbjudna men hundar utan koppel strövar omkring. Troligtvis är de mer väluppfostrade än cyklisterna.

Oftast går det bra i denna trafik.         Men inte alltid

Kommunikationer

Funkar utmärkt, med ett Oyster Card tar man sig fram överallt med tunnelbana, stadståg eller buss. För att ta sig till de mer avlägsna förorterna, som Wimbledon behöver man betala extra. Jag försöker undvika rusningstrafik, då är tunnelbanan så tätt packad att det är sardinläge. Jag har hittills inte sett någon mer än jag som lämnar sin sittplats till äldre. Det är väl som överallt, folk är upptagna av sina mobiler och noterar inte något runt omkring. Stadståg går ovan jord. Bussar stannar ofta och tar lång tid, men man kommer fram till rätt ställe. I rusningstrafik kan det ofta vara snabbare att promenera än att ta bussen.

Priser

London är dyrt, betydligt dyrare än Sverige. Snabbmatskedjorna kan ge hygglig lunch till ett hyggligt pris. ”Prêt a porter” och ett växande antal veg- och veganställen har sallader, mackor till någorlunda priser (70 kronor) i en miljö som i allmänhet är mer trivsam än McDonalds. Att gå in och äta lunch på en enkel italiensk restaurang kostar det dubbla om man tar pasta och en kaffe. Ett ställe där man får bra mat till hyggliga priser är på marknaderna, där det ofta finns fler matställen  än stånd med gamla kläder och tingeltangel. På Portobello Road kan man välja mellan ett tiotal ”Street-food-ställen” med mat från alla världens hörn. Indonesisk Paella, tyska korvar, engelsk husman, indiskt… Gott. Priser i vanliga mataffärer är dyrare än hemma. Övriga saker som kläder etc. har jag inte koll på, men räkna inte med att fynda! Allmänägda muséer är vanligtvis gratis, ibland får man betala för tillfälliga utställningar. 

Kulturliv

Det är helt omöjligt att ens få en aning om kulturlivet i London. Med det sagt kan jag bara konstatera att det finns i ett oöverskådligt överflöd. På sajten Time out London kan man tips, även på mindre event.  Musicaler och teatrar finns massor, några har gått hur länge som helst, som Agatha Christies Mousetrap. Kanske kan vara värt att se när den nu har gått i 70 år. Vissa skådespelare lär ha bytts ut under tiden. Mama Mia har säkert gått drygt 20 år också, den såg jag år 2000. Efter att ha sett några stycken rekommenderar jag att kolla recensionerna! Snittkvalitén är nog högre på Broadway, men det hör till att se någon. Runt Leicester Square kan man köpa dagens biljetter till halva priset, de bästa finns inte alltid. TKTS är den officiella butiken, men flera andra verkar sälja också. De flesta har en lunchföreställning nån gång i veckan, den brukar går att få till halva priset, även några dagar i förväg. De biljetterna, liksom de flesta går att köpa online.

Jazzklubbar och annan musik finns hur mycket som helst. Gamla Ronnie Scotts håller än, men är oftast fullbokad när de har kända namn. En konkurrent är Pizza Express med bra program där en pizza ingår. Annars händer det mesta utanför det som uppfattas som Centrum, Camden är fortfarande hett och i Shoreditch finns gott om hipsters, veggo-restauranger och klubbar. Jag råkade hamna på ett osannolikt ställe för klassisk musik, ”Debut at Shoreditch Treehouse”. Ett klassiskt skolat par upplåter sitt stora vardagsrum (med gigantisk Steinway-flygel) till konserter några gånger/månad. Dit kommer duktiga musiker (och sångare om det är operatime. Ett hundratal personer slår sig ner där det finns plats, några stoiar, några borde, ett par soffor, kuddar på golvet och en gunga! Garanterat bra och ett roligt sätt att njuta ”opretto”. Baren är öppen i pauser. Inte gratis, men billigare än musicaler. Vid mitt besök var det opera-låtar samt viola och piano.

I kyrkorna  spelas ofta fin musik. En del gratis, en del med inträde. St Martin-in-the-fields, Trafalgar square är kanske den mest ambitiösa.

 

Museer

Har du bara några dagar på dig – försök inte se alla! British Museum har det mesta och håller nog för en veckas vandring. Människans historia, den brittiska historien, antiken, samlingar som imperiets företrädare tagit med sig hem. Gillar man mumier finns det mesta, även kattmumier. Det finns en hel del guidade turer, kolla på nätet. Har du längre tid på dig – ta ett par timmar om dagen.  Tate Modern är ruggigt bra, har kanske något större budget och utrymme än Moderna muséet i Sthlm?  5 pund för specialutställningar, annars gratis. Det moderna börjar väl med impressionisterna, tonvikten är inte hypermodern. Ett måste! Dessutom ligger det fint vid kanalen, med London Eye i närheten (Huu!) och med St Paul tvärs över Themsen. På Saatchi Gallery i Chelsea finns samtidskonsten.  Efter att ha läst Gunnar Petterssons bok om London insåg jag att The Postal museum var ett måste. En riktig höjdare med utställning om posten, historien och samhället. Där kan man också åka en tur under jorden med Mail rail, ett elektriskt förarlöst tåg som i drygt hundra år fraktade landets post till de stationer i London där den sedan finsorterades. Järnvägen lades ner 2003, men besökare kan åka en bit. Klart barnvänligt. Churchill´s Imperial War Museum ger en spännande blick över Churchill som en egen epok och Storbritannien under andra världskriget. Jewish Museum i Camden, nära Regents Park ger en intressant inblick i den judisk-brittiska historien som innebar cirka 700 år av förföljelser innan de fick medborgerliga rättigheter på 1800-talet  Bra filmer med intervjuer av de överlevande som lyckades komma hit som barn och hur livet blev för dem.

 

Utflykt till Greenwich, Cutty Sark, meridianen och Docklands

 

Cutty Sark, tunneln under Themsen och världens klocka

Att kalla det för utflykt är kanske att ta i. Det ligger ändå i stan, om än österut. Jag åker ut för att hälsa på Nina som är barnledig. Förmiddagen ägnar jag åt Cutty Sark, en gång världens snabbaste transportfartyg. Denna banbrytande konstruktion var byggd för att vara snabb och lastbar. Stommen (sponten) var av järn som var mindre skrymmande än den traditionella, timrade. Det mer plats för lasten. Bordläggningen var av teak, utanpå det kopparplåt under vattenlinjen för att hindra beväxning. Tre master med mycket segel gjorde att den blev snabbast, 17 knop kunde hon logga. 72 dagar på rutten Australien-England, fullastad med ull! Från början gick den till Kina och Indien för te-transport. När Suezkanalen var farbar 1867 blev ångbåtarna överlägsna genom kanalen och Medelhavet. (segelbåtarna fick ju fortfarande gå runt Afrika. Alltså blev det Australientraden i stället. Cutty Sark seglade fram till 1953, de sista 15 åren som skolfartyg. Idag ett härligt museum där man får reda på detta och en hel del till. Jag kan gå runt och förstå hur det funkade, hur besättningen bodde och försöka slå kapten Woodget, men jag hamnade långt efter. Men roligt hade jag och alla andra barn som försökte. Mycket interaktivt och dagliga teaterföreställningar om livet ombord gör det kul för alla oss barn över 5 år. Under båten finns också ett utrymme med kafé och lekutrymme. Att whiskyn heter så beror på att båtens berömmelse samt att Skottlands  nationalpoet Robert Burns nämner cutty-sark i en dikt. Lite kul är att teckningen på flaskan är gjord av den svenske marinmålaren CGA Wallin. Samt att det var Harry Scheins livselixir.

Från Cutty Sarks för ser man ut över det som en gång var Londons stora hamnområde, Isle of Dogs. Här lastades båtar, här byggdes och reparerades de. Jag bestämmer mig för att promenera den vägen efter lunch med Nina och lille Teddy. Men först en kort promenad genom den vackra Greenwich Park. Där ligger observatoriet varifrån nollmeridianen utgår. Tidens och navigationens utgångspunkt alltså. Ganska många står med ett ben på varsin sida av linjen. Tittar på klockan och känner sig lite vilsna i tiden. Som om man skulle behöva stå där för det.

Från Greenwichs maritima centrum kan man ta en gångtunnel under floden till Isle of Dogs. Denna en gång så centrala plats för sjöfarten omvandlas nu till ett annat centrum. Den gigantiska finansmarknadens aktörer har vuxit ur City, merparten finns i det nyskapade Docklands. Denna nya stadsdel, byggd på ruinerna av varvsnäringen, gör mig lätt illamående. Jättehöga glaskonstruktioner i en steril omgivning rymmer tiotusentals, kanske hundratusentals personer, varav de flesta har anknytning till banker, finansinstitut och försäkringsbolag. Snart är bara Bank of England kvar i City.

Irrande genom ett underjordiskt köpcentrum letar jag mig ner till tunnelbanan tre våningar under jord. Nu skall jag åter till norra sidan för att möta  Gunnar Pettersson på en pub en bra bit åt nordväst, närmar mig Emirates Stadium, Arsenals hemma-arena sedan 2004 då den ersatte Highbury och dubblade åskådarkapaciteten samt halverade publiktrivseln.

 

 

London Walks – Marx walk

I London finns många tillfällen att promenera med en guide för att följa ett spår, historiskt arkitektoniskt, trädgårdar, kanaler eller någon känd person: Jack the ripper (kvällstur), Freud, Charles Dickens, Beatles, Shakespeare, Harry Potter, kungligheter, judisk historia… Jag väljer Marx-turen, mest för att det sitter en affisch utanför min port. Ett 30-tal personer samlas vid Piccadilly Cirkus 11.00 på söndagen. Vi leds av Ph Dr Heiko Koon, en labouraktivist med flera år i Östeuropa och Kina i bagaget. Han kan ganska många vitsar från DDR och Sovjet, visar det sig. Vi går mellan olika adresser där Karl Marx bott eller haft viktiga möten. Ledigt och kunnigt berättar han om dialektiken enligt Hegel och Marx (inte Platon), om 1800-talets uppror, om Marx liv och grundläggande teorier som mervärdesteorin etc. Som på de flesta promenader är det Fika/öl/kissepaus. Turen avslutas på British museum med frågestund. En riktig höjdare, särskilt i det varma och soliga väder vi hade.

Gillar man promenader och kunskaper finns det mycket att googla fram.

Nina, Tavid & Teddy

Utflykt till Oxford

David och Nina tar med mig till Oxford, där David pluggade. Han pluggade naturvetenskap men jobbar inom finanssektorn. Lite typiskt att vägen till den sektorn eller företag inte är så beroende av att ha pluggat just ekonomi. Svenska företagare har dåligt rykte i världen, de anses vara ”smala” i sina kunskaper och undviks gärna som bordskamrater på middagarna. Hur skall man konversera med någon som saknar humanistisk bildning och bara kan prata ekonomi och, i värsta fall, vinteridrott? Har man gått på ett prestigeuniversitet, som Oxford, är det lätt att få jobb, oavsett om man pluggat humaniora eller naturvetenskap. Oxford University är uppdelat på ca 35 Colleges. Innanför dess område skapas en sammanhållning. Lärarna är handplockade och skall vara de bästa. (Konkurrensen med Cambridge är stenhård). Davids College heter New College, på 1300-talet var det nytt. Stadsmuren från 1100-talet är en av väggarna. C:a 600 studenter lever, äter, sover och pluggar där. Innanför väggarna finns, liksom i andra colleges, kyrka, uteplatser, matsal. Vissa Colleges har stora ytor för idrott och lek. En del så stora att de är öppna för andra.

Det är märkligt att vandra runt i denna stad där allt syns vara kvar sedan 1100-1300-talen. Det är vackert, en sakral miljö, en hel stad som ser ut som Nôtre Dame i Paris och säkerligen en fantastisk studiemiljö för de 10-20 000 studenter som lyckats komma in. Genom staden flyter en flod där roddtävlingar och romantiska båtturer kan äga rum. I parkerna går rådjur (de är inhägnade och får mat så tulpanerna får vara ifred. På Christ Church College fick CS Lewis inspiration till Alice i underlandet, miljöerna har använts till filminspelningar som Harry Potter (Hogwarts).

Vi tar oss in överallt på Davids gamla leg som verkar räcka länge. Annars är det inträde till de flesta ställena. Har du möjlighet, undvik helgerna då det är massa turister som gör att köerna blir långa. Har du tur kan du kanske höra en körrepetition i kyrkan, alla colleges har en kör. Och gå omkring i stan och njut.

Resan tar 1,5 timma med bil. något längre kollektivt.

parliament

Parliament – Brexit

I mitten av februari knallade jag in på parlamentet för att försöka begripa något av brexit-debatten. Det är enkelt att komma in, bara att visa ev. väska. Man ser inte jättebra från läktaren men det finns TV-skärmar som gör att det är lätt att hänga med och se vem som talar. Det är som vi alla har sett på TV, dessa herrar och damer väsnas, buar och bär sig åt.

Naturligtvis kom jag för tidigt, efter tre timmar lämnade jag debatten med lite ont i sittfläsket. Jag kan tyvärr inte säga att jag blev klokare, kanske beroende på bristande förförståelse. Folkomröstningar är luriga. Den om Brexit 2016 påstås ha haft som syfte att stärka Tories mer än att verkligen lämna EU – ingen trodde att det skulle bli resultatet. I skrivande stund är det en månad kvar till Brexit. Inget avtal finns och ganska många är nervösa. Frågestunden gav inga svar. Frågan skär ju tvärsigenom partierna. ”No deal” – inget avtal – är något få vill ha. Hälften av befolkningen vill stanna kvar i EU, troligen majoriteten i parlamentet. Ändå hänvisar man till folkviljan och blockerar alla försök att få ett avtal. För mig känns det som om engelsk politik hamnat i en period av kollektivt självskadebeteende. Under veckan som gått har ett dussin ledamöter lämnat sina partier och läget blir allt mer förvirrat.

Kanske har Theresa May en hemlig plan – när tiden löpt ut tar hon tillbaka utträdesansökan? Nej naturligtvis inte, men hur, när, om de skall lösa frågan är en gåta som folk nu bara verkar vara trötta på. Under tiden väntar folk och företag på hur allt ska bli. Får bönderna tillgång till EU-marknaden? Är det fler stora företag än Honda som slår igen? Hur påverkas alla som har släkt och vänner i EU-länder? Kan brittiska studenter plugga utomlands?

Labour brottas också med antisemitism, dels i uttalanden från Jeremy Corbyn, dels inom partiet.

I vilket fall är det spännande att se demokratin på plats. Även om jag fick lite ont i rumpan.

The Hero of Maida Vale – kvarterspuben   Zetland Arms, South Kensington

Pubar  och tillgänglighet

Puben är en bokstavlig hörnsten i detta land. I vartannat gathörn finns en pub. Få av dem har  en massa TV-skärmar med fotboll på. De är mötesplatser för folk i kvarteret. Unga, gamla, kvinnor och män. En del profilerar sig med riktigt bra mat på övervåningen och en varierad pubmeny där nere. Andra håller kvar vid Fish’n’chips, pudding och annat traditionellt. Några kör med quiz en kväll i veckan, andra har en trubadur. Några är högljudda och livliga, på fredag-lördag gäller nog det de flesta. Har jag varit där två gånger börjar folk att hälsa, samtal inleds. En sådan visade sig uppträda på en pub i South Kensington, inte så långt bort. Jag hakade på och fick njuta av gamla låtar. Han var en fena på gitarren – Hendrix spelade han med gitarren på nacken eller med tänderna. Dock inte samtidigt. Klart bättre tryck än på vår hemmapub. De flesta dricker öl, relativ svag, runt 4% är det traditionella. IPA och starkare ölsorter, även från lokala mikrobryggerier finns, de flesta håller håller dock en lägre alkoholhalt än vad svenska pubar har, ofta runt 4,5 %. Då klarar man en till.

2019-02-10 13.29.42

Ett problem är de många trapporna. Toaletten ligger ju nästan alltid en trappa upp eller ner. Ibland vet man inte om skylten handlar om toaletten eller om besökarna – se bild. Tillgängligheten för de som har svårt att klara trappor är svår. Några har infört handikapp-toa på entréplan. Personer med rörelsesvårigheter får hålla sig hemma eller ha mycket starka vänner.

Detta är ett problem även i många bostäder. Det typiska engelska bostäderna i huset/radhuset är i flera våningar/halvplan. Svårforcerat även för småbarnsfamiljer med alla grejer som skall upp och ner.

Nu åker jag hem efter en knapp månad. Fortfarande 20 grader och solsken. Avslutar med  musicalen ”The book of Mormons” och den fina eritreanska restaurangen Mosob.

2019-02-27 12.17.09.jpg

 

 

Annonser

Izzy Young finns inte mer

Izzy Young, En del människor sörjer jag, även om jag bara har träffat dem ett fåtal gånger. En sådan person är Israel Goodman Young, vanligtvis kallad Izzy. En viktig person för amerikansk och svensk folkmusik. Bob Dylan ägnar ett stort antal sidor i sin självbiografi åt Izzy och hans Folklore Center på södra Manhattan. I den lilla lokalen hölls konserter, där träffades ”alla” som sedan blev nåt och de som kanske inte blev kända. Dylan, Baez, Peter, Paul and Mary. var där, alla var där, även många svarta bluesmusiker. Izzy såg till att de fick chans inspirera varann och – inte minst – att uppträda och, i en del fall bli kända. Hans insatser som promotor var viktig – även om han inte kunde fixa de stora pengarna kunde han ofta snacka in talangerna på en scen, där de kunde spela nästan gratis innan den kända artisten uppträdde. När Izzy flyttade till Sverige var han fascinerad av den svenska folkmusiken. Folkmusik är olika men känner inga gränser. Han öppnade ett nytt Folklore Center På Wollmar Yxkullsgatan i Stockholm som snabbt blev ett nytt centrum för intresserade av ny folkmusik. Lokalen behöll han i drygt 40 år fram till i höstas. När jag mötte honom där för ett par år sedan satt han och tummade på ett par biljetter Dylan skickat honom till Nobelfesten. Dit skulle han inte gå, han tyckte han var för gammal. Izzy var inte bara folkmusikälskare, i det ingick en aktivism, en övertygelse om alla människors lika värde. I Sverige fortsatte han som aktivist och var med om att grunda JIPF (Judar för Israelisk-Palestinsk Fred), en förening han var medlem i och ordförande för i flera år. Izzy skulle fyllt 91 i mars. Vi är många som tänker på honom nu, på båda sidor Atlanten. New York Times har redan publicerat en lång artikel: https://www.nytimes.com/…/05/obituaries/izzy-young-dead.html

Övre bilden från Wollmar Yxkullsgatan, 2010-tal, den undre från tidigt 60-tal, New York

Bilden kan innehålla: 2 personer, personer som ler, inomhus
Bilden kan innehålla: 1 person, står, text och utomhus

Not in my name – JIPF och Palestinarörelsen

2015-03-22 10.37.03

Flyktinglägret Shofar, Östra Jerusalem

Vad är Judar för Israelisk-Palestinsk Fred? – skillnad mot Palestinarörelsen

”Not in my name” – det är inte mitt krig! Så skrev, ropade och tänkte många judar, inom och utanför Israel efter massakern i flyktinglägren Sabra och Shatila den 16 september 1983. 800 palestinier mördades i den del av Beirut som då var ockuperat av Israel. Israels försvarsminister Ariel Sharon tvingades avgå och fredsrörelsen i Israel växte sig stark. Runt om i världen bildades judiska organisationer som protesterade mot ockupationen av södra Libanon och Västbanken. En av dessa organisationer är JIPF – Judar för Israelisk-Palestinsk Fred.

För många judar var detta ett uppvaknande. Att växa upp i en judisk familj betyder att växa upp med Israel som ett andra hemland. Min föräldrageneration, som upplevt och överlevt förintelsen såg Israel som en garant för att kunna fly någonstans om nazisterna skulle återkomma. Israel betraktades också av många som ett alternativt socialistiskt drömland. Många ungdomar tillbringade tid på en Kibbutz för att uppleva socialismen i praktiken. Insamlingsbössorna för att stödja Israel stod i våra köksfönster. Efter ockupationen 1967 hade många judar börjat tvivla på att ”det andra hemlandet” var en ”drömstat”, kanske förvandlades drömmen till en mardröm? Massakern i Sabra och Shatila blev droppen som fick bägaren att rinna över för många.

Poängen med JIPF, och andra liknande grupper runt om i världen, är att visa att man inte måste stödja Israels politik bara för att man blivit född som jude.

I mycket delar JIPF och PGS åsikter, vi stödjer båda tanken på en självständig palestinsk stat, att ockupationen av Västbanken och isoleringen av Gaza måste upphöra, att Jerusalem skall vara gemensam huvudstad för både Israel och Palestina, att Palestinska flyktingar skall ha rätt att återvända eller få ekonomisk kompensation för de hem de tvingades nämna under Naqba. Vi samarbetar bra vid arrangemang och har gjort gemensamma resor till Palestina. Flera JIPFare har, liksom jag, seglat med Ship to Gaza för att bryta blockaden.

JIPF har en annan ingång än PGS. Vi består av personer med judisk bakgrund. Vi stödjer kampen för en rättvis fred i Israel/Palestina, vilket innebär att vi tar avstånd från Israels politik, inte enbart för att den skadar palestinierna, utan även för att politiken är skadlig för israeler och för staten Israel. Vi kan också nå ut till delvis andra grupper än de PGS når.

För JIPF är arbetet mot antisemitism prioriterat. När vi framträder har vi båda frågorna på dagordningen. Vi ser en växande främlingsfientlighet och nationalism i världen. Att stödja det palestinska folkets kamp mot ockupationen måste gå hand i hand med kampen mot islamofobi och antisemitism. Det finns en utbredd islamofobi, eller arabhat, i Israel. Det finns en utbredd antisemitism i arabstaterna. I Israel får en lärare inte nämna Naqba, fördrivningen av palestinierna från sitt land. I Palestina och flera andra omgivande länder får förintelsen inte nämnas i undervisningen. Detta, att folken inte får lov att lära känna varandras såriga historia, bidrar till uppdelningen i ”vi” mot ”dom”. Den palestinska professorn Sami Adwan i Hebron försöker motverka detta genom sitt historieprojekt där eleverna skall få läsa båda folkens historia i en och samma bok. Tyvärr får boken inte officiellt användas i vare sig Israel eller Palestina. Hans arbete i Prime (Peace Research Institute in the Middle East) är en av de många fredssträvanden som ger hopp åt fredsprocessen.

JIPF håller kontakt med fredsrörelser i Israel och Palestina. B´Tselem som dokumenterar övergrepp mot palestinier och hjälper Youth against settlements i Hebron med teknik, ”Breaking the Silence”, är en grupp f.d. soldater i israeliska armén som vittnar om övergrepp de själva varit med att utför. Ja, det finns en del ljus i mörkret.

I år oroas vi av nya lagar i Israel. Nationalstatslagen som antogs i somras reducerar de palestinska israelerna till andra klassens medborgare. Den föreslagna ”lojalitetslagen” hotar att sätta munkavle på all oppositionell verksamhet inom kultur och universitetsvärlden. Författare bespottas för kärleksromaner som skildrar kärlek mellan judar och palestinier. Israeliska forskare som uttryckt kritik mot statens politik stängs av. På detta sätt kommer BDS snart att bli överflödigt – Israel isolerar sig själva från den demokratiska världen.

Olle Katz

Ordförande, JIPF

Artikel i Palestina NU!, december 2018

 

 

 

 

 

 

Migration och solidaritet

2017-07-20 21.18.42

För 10000 år sedan fanns inga svenskar, bara isen låg tungt över Norden. Så småningom kom folk som sökte sin lycka långt upp i norr. De kom från Asien, från Europa, med hopp om en framtid ett land långt hemifrån.

Viktigast var troligen syrierna, de kunde bruka jorden, vilket var okänt i norra delen av Europa där man var samlare och jägare. Norden förvandlades, med syriernas hjälp till ett jordbrukslandskap.

För 150 år sedan flydde en fjärdedel av de som bodde i Sverige undan hunger och religiöst förtryck till USA. Sverige tömdes på en stor del av sin hoppfulla och handlingskraftiga ungdom. Bland dem fanns, som alltid, några kriminella på flykt undan straff. De flesta av dem anpassade sig väl i det nya landet, några gjorde det inte. Många svenska utvandrare kunde skicka hem pengar till sina familjer, en del återvände hit med besparingar som räckte till att köpa en gård.

Idag lever vi i ett av världens bästa länder, vi svenskar med ursprung från jordens alla hörn. Vår levnadsstandard är högre än någonsin, jämställdheten mellan kvinnor och män ligger i världens framkant, vi kan fritt välja mellan olika partier, vi kan vara stolta över detta land som inte blev så bra utan kamp.
Samtidigt växer en rörelse som menar att allt blir sämre och lägger skulden på de som kommit hit, vill fragmentera vårt gemensamma samhälle.

Vi och våra förfäder har alla kommit hit, med våra drömmar, med hopp om en bättre framtid, med ett kollektivt jävlar anamma. Nu är det upp till oss alla att försvara det vi uppnått och gå vidare i solidaritet och omsorg om varandra. Vi får hjälpas åt att låta solen gå upp.

skrivet 8 sept 2018

 

Brev till Israeliska ambassaden

Detta är den svenska översättningen av brevet den israeliska ambassaden i Stockholm fick ta emot med anledning av 50-årsdagen av sexdagarskriget och ockupationen.

 

Israel-Diaspora Partnership Against the Occupation

info@siso.org.il

www.siso.org.il

 

Kära israeliska ambassadör i Stockholm,

Med detta brev vänder vi oss till Israels premiärminister med vår oro gällande Israels framtid som judisk och demokratisk stat.

Vi som undertecknat brevet bryr oss om Israels framtid. Stora framgångar har uppnåtts under de 69 år som staten har funnits till, men samtidigt är vi bekymrade över den bestående ockupationen som nu pågått i 50 år vilket, som vi ser det, är förödande inte bara för palestinierna utan även för Israel.

Vi ber ambassaden att till den israeliska regeringen framföra våra protester mot dess nuvarande politik att fortsätta den pågående ockupationen av Västbanken med utvidgning av judiska bosättningar och belägringen av Gazaremsan. Med denna politik kränker den israeliska regeringen inte bara internationell rätt utan bryter ibland även mot israelisk lag. Vi är mycket bekymrade över att denna politik äventyrar Israels framtid som en demokratisk och judisk stat.

Dessutom, och av avgörande betydelse, leder den fortsatta ockupationen enbart till mer blodspillan och våldscykler och detta till ett enormt högt pris av israelers liv samt ekonomiska kostnader som inte är kända. Men den största faran är det faktum att om den nuvarande politiken fortsätter, kommer tvåstatslösningen – den mest önskvärda och realistiska lösningen på konflikten – att bli omöjlig.

Svaret kan inte vara att lägga skulden på den andra sidan. Israel kan inte låta andra avgöra om dess framtid; man måste ta ansvar för sitt eget öde. Genom att göra det förväntar vi oss att Israel följer grundläggande judiska värderingar som är oss kära. I toran om det femtionde året – året Yovel (jubileum) – ”ni skall helga det femtionde året och utropa frihet åt alla invånare i landet”, skrev rabbi Ya´akov Yehoshua Falk (P´ner Yehoshua, 1680-1756): ”det står inte ´för alla dess slavar´, utan ”för alla dess invånare,” för i en stat där det inte råder frihet ens för en minoritet av dess invånare, är alla dess invånare slavar”.

Ett nödvändigt steg mot fred, säkerhet för Israel och rättvisa för Palestina är att öppna och – även i fall av allvarligt motstånd – hålla fast vid en dialog mellan parterna. Att förhandla snarare än att konfrontera är en visdom som grundar sig på judiska traditioner och värderingar – vi förväntar oss och begär att det Israel som vi bryr oss om tillämpar denna visdom.

I femtio år har föräldrar skickat sina barn att riskera sina liv för bosättningar som inte främjar säkerhet och inte leder till fred. Vi skriver nu till er för att fråga vilka konkreta steg som kommer att tas under detta femtionde år för att stoppa utvidgningen av bosättningarna som utvidgar och befäster ockupationen, och för att skapa påtagliga framsteg mot en framförhandlad lösning som leder till att både israeler och palestinier kan leva inom sina egna suveräna stater.

Med vänliga hälsningar/judar i diasporan:

Aniko Bartfai, Professor in Neuropsychology; Set Bornstein, Associate Professor in Veterinary; Stefan Böhm, Theatre Director; Ilan Cohen, M.Sc. Chemical Engineering; Lars Dencik, Professor emeritus in Social Psychology; Anja Emsheimer, Qualified High school teacher; Peter Emsheimer, PhD and assistant Professor in Education; Samuel Engelhardt, Lecturer emeritus Angeredsgymnasiet; Maria Fernström, PhD in Medicine; Etienne Glaser, Actor and Director; Bernt Hermele, Writer, Kenneth Hermele, PhD, Lecturer; Ernst Hollander, Assistant Professor emeritus in Economy; Dan Israel, Publisher; Olle Katz, Senior University lecturer; Hannes Meidal, Actor; Suzanne Nessim, Artist; Ricki Neuman, Journalist; Yvonne Rock, Culture Producer; Willmar Sauter, former dean of the Humanities, Kaj Schueler, Culture Journalist; Stockholm University; Annika Thor, Writer and Robert Weil, Chairman and Founder Proventus and Family Robert Weil foundation.

Paris 4 Terror, Marais och tips

Paris 4. Terror, Marais och praktiska tips

När jag var i Paris var det knappt ett år efter de fruktansvärda terrordåden som mördade flera hundra personer på en konsert, på ett kafé och vid Stade de France. Undantagstillståndet gäller fortfarande och närvaron av tungt beväpnade poliser och militärpoliser är markant. Vid ingångarna till köpcentra och muséer går man igenom en kontroll som vid flygplatserna.2016-10-04-14-06-44

Jag gick förbi en vegan-demonstration utanför senaten. Knappt trettio demonstranter, kanske 15 beväpnade poliser och två piketer. Det såg närmast komiskt ut, men terror är inte komiskt. Trots allt vänjer sig folk – och köerna till museer är inte värre än vanligt. Frågan är – vänjer man sig vid terrorism – vänjer man sig då samtidigt vid de inskränkningar i mänskliga rättigheter som det innebär?

Marais

 

Marais är en central stadsdel, på högra stranden, med öarna mellan sig och Quartier Latin. Där finns Centre Pompidou, ett gigantiskt bygge med rörledningarna på utsidan huset. Museet har fokus på modern konst. Pontus Hultén, tidigare chef på Moderna Museet i Stockholm, var den som lade grunden till museets samlingar under sin chefsperiod 1974-81. Alltid spännande utställningar, men det är också ett slags allaktivitetshus. På torget utanför är det oftast en mängd sångare, jonglörer och annat skoj.

Centre Pompidou/Beauborg
Centre Pompidou/Beauborg

Öster om Pompidou ligger stadsdelen Marais med sina trånga gator. Tidigare en fattig stadsdel med en stor judisk befolkning. Pappa bodde där 1975-81 och såg stadsdelen bli gentrifierad. Mediafolk och kändisar flyttade in, de små butikerna och kaféerna ersattes av modebutiker och snyggare matställen. Runt rue des Rosiers finns ännu judiska affärer och fina falafelställen. Ett är världens bästa och ett annat är gatans bästa. Vid mitt besök fanns där en mängd gatustånd inför den judiska lövhyddofesten, Sukkot. Den klassiska kosherrestaurangen Goldenberg är stängd (på grund av sanitära problem), men boutiquen som nu huserar där har låtit skylten sitta kvar.

Sukkot - förberedelser
Sukkot – förberedelser
f.d Restaurang Goldenberg
f.d Restaurang Goldenberg

Charmen är dock kvar och Place de Vosges är troligen att av världens vackraste torg. Och på pappas stambistro serveras ännu hästkötts-burgare.  I kvarteret finns också  Svenska institutet (Centre culturel Suedois) på 11, rue Payenne. Där finns drygt 600 verk av Tessin, utställningar av nutida svenska konstnärer (Liv Strömqvist vid mitt besök), ett svenskt kafé och gästbostäder, främst för kulturpersonligheter. I närheten finns också det nyrenoverade Picasso-muséet, mycket sevärt.

Det finns en trevlig småskalighet, i varje kvarter finns bagare och en bokhandel och i vartannat en biograf eller teater. Nu menar jag svenska kvarter. På franska betyder quartier  en stadsdel som Quartier latin.

 

Tips

Kollektivtrafik och promenader

Det finns ett kort, Paris visite för 1-5 dagar, gäller på metro och bussar. Skall man stanna längre finns Navigo-kortet för en vecka eller en månad. OBS! det gäller måndag-söndag eller en kalendermånad. Alltså ingen idé att köpa veckokort på torsdagen eller månadskort i mitten av månaden om man inte ska åka väldans mycket. Navigo gäller även på tågen i närområdet, till exempel från flygplatsen till centrum eller till Fontainbleau och andra ställen inom några mils radie.

Gillar man promenader och bor centralt kan man gå till nästan alla sevärdheter på en halvtimme. Ta med bra skor!

Museer m.m.dscf0993Louvren är för de flesta ett måste. Gå dit på kvällen, vid 18-tiden, då slipper du trängas och stå i kö. Skippa Mona-Lisa, det är bättre att köpa en affisch än att trängas med en massa folk för att få en glimt av den lilla tavlan bakom pansarglas. personligen tycker jag att Louvren är lätt uttråkande, det behövs en bra guide för att hitta guldkornen I källaren finns resterna av det gamla slottet/fortet, tämligen diminutivt jämfört med det kungliga palats som blev Louvren. Längre upp i detta gigantiska museum kan du vandra runt i en del av de kungliga gemaken och även i Napoleons våning. Det är lätt att tycka att man bor lite trångt vid en jämförelse.

 

Musée d’Orsay är en solklar favorit. Här finns impressionisterna i en vacker, före detta järnvägsstation. Lite snårigt att hitta därinne men väl värt besväret. Monet, Manet, Pissaro… och postimpressionister som van Gogh, Toulouse Lautrec med flera.

Orangeriet i Jardin de Luxembourg är ett litet museum med impressionister. Den stora attraktionen är de jättelika Monet-målningarna med näckrosor. Ett par rum är byggda för att härbärgera dem.

Panthéon ligger nära Luxembourgträdgården. Där är Frankrikes stora män (och en kvinna, Marie Curie) begravda. Där finns också Foucaults pendel som påminner mig om att jorden faktiskt snurrar runt. Man kan bli lite yr av tanken.

Foucaults pendel
Foucaults pendel

giljotin

 

 

 

 

 

Sainte Chapelle och La Conciergerie. Ligger på ön Île de la cité. Sainte chapelle är en f.öre detta kyrka från 1200-talet och har de vackraste fönstermålningarna jag sett. 1134 målningar beskriver bibelns berättelser från såväl gamla som nya testamentet. Intill ligger La Conciergerie där fångarna satt under revolutionen, Marie Antoinette hade eget rum medan hon väntade på giljotinen 1793, ett öde hon delade med minst 2500 andra, många av dem var från början revolutionärer. Förmånligt att köpa till båda samtidigt, då slipper man också att köa till en av dem.

Konserter i kyrkorna finns det många, särskilt runt Place St Michel. I Sainte Chapelle är det flera varje vecka, likaså i St-Julien-le-Pauvre (enbart piano. Kostnad 15-25 euro. I St-Severin är det gratiskonserter då och då men man förväntas lägga en peng när man går ut.

Centre Pompidou/Beaubourg  och Picasso-museet är redan nämnda

Det är så gott om museer för alla smaker och själva staden är, med sina byggnader och minnesmärken som ett enda stort museum. Det finns så mycket att se…

Utflykter

Inom en dryg timmes tågresa finns det gigantiska sommarslottet Fontainebleau där franska kungar (och drottning Kristina) bott sedan 1500-talet. 800 rum och en stor trädgård att bese. Utanför finns vackra skogar och konstnärsbyar, vilket jag beskrev i tidigare avsnitt. Tåg varje timma.

Versailles, Ludvig XIVs palats, är också en orgie i lyx och prakt och vältuktad, vacker trädgård. Ludvig XVI med familj bodde här när revolutionen bröt ut. Marie Antoinettes älskare, Axel von Fersen sökte rädda familjen, men blev avslöjad. Så kan det gå.

Monets trädgårdar är fina att vandra omkring i. Det ser ut som på tavlorna. Inte öppet under vintern.

Ett strövtåg genom staden, dess kvarter och trädgårdar duger fint som utflykt.

Vill man ta en längre resa kan man med tåg ta sig till Normandie eller med snabba TGV till Lyon.

Mat och priser

Frankrike är inte billigt. Räkna med att allt kostar som hemma eller mer. Det finns mycket god mat men undvik de värsta turistfällorna som finns vid de stora turistmålen. En del av dem har stora menytavlor utanför där man erbjuder tre rätter för 10 Euro. Billigt, men inte gott. Leta hellre på smågatorna intill. Fisk och skaldjur finns det gott om. Då krogvärlden ändras snabbt är det knappast lönt att ge tips om specifika ställen. Men visst kan det vara lite kul att sätta sig på de caféer i Saint Germain de Prês där alla kulturkändisar en gång tillbringat sina dagar.

2016-10-23-13-51-52

2016-10-21-16-37-37
Place Sartre/Beauvoir utanför café Les deux Magots

 

 

 

 

Populism, demokrati och etablissemang

Populism, demokrati och ”etablissemanget”

Det är jag som är ”etablissemanget.”

Vi som har högre utbildning och/eller läser böcker frivilligt, vi som tror på jämlikhet mellan kvinnor och män, vi som har åsikten att alla människor är lika mycket värda, vi som inte bryr oss om i vilket kön det är på den våra vänner älska, vi som är lätt färgblinda vad gäller hudens kulör. Det är vi som är etablissemanget enligt populisterna.

Det är högerpopulismens tid. Vi ser valresultatet i USA, vi har noterat tidigare valresultat i till exempel Ungern, Turkiet, Ryssland och Israel och oroas över opinionsmätningar i Norden, i Frankrike, Holland med flera stater. Trump är inte den förste högerpopulisten som röstats till makt. Populister bekämpar demokratin – den vi lätt tror är självklar men som måste försvaras varje dag. Och för högerpopulismen är det inte miljardärernas klubb som är etablissemanget.  Det är folkvalda politiker, det är tjänstemän i offentlig sektor, det är det demokratiska systemet de attackerar.

Demokrati betyder folkmakt. Med makt följer ansvar. Demokrati betyder inte majoritetens rätt att förtrycka minoriteten. Vi är alla på olika sätt en del av minoriteter. De flesta är inte pensionärer, de flesta är inte småbarnsföräldrar, funktionshindrade, homosexuella eller män. I ett demokratiskt samhälle tar vi hand om varandra.  De flesta av oss har anor och/eller släkt från andra länder än Sverige, om vi räknar några generationer bakåt.  Många av oss har släkt som flyttat från Sverige. Det finns ingen ”etniskt ren” nation.

Populisten vill ha folkomröstningar.  Det låter bra men är livsfarligt. I Kalifornien röstade man för ett antal år sedan för att sänka skatten. Vem vill inte ha sänt skatt? Något senare röstade man om bättre samhällsservice (sånt där som skolor, vägar, vård etc). Vem vill inte ha det. Tyvärr var pengarna slut, den förra omröstningen hade ju dragit undan grunden för välfärden.

Populismen kan inte bekämpas genom att sätta etiketter på folk. Ingen blir omvänd av att kallas rasist, fascist, homofob, antisemit (även om det är så de beter sig och röstar). Vi behöver ett samtal om demokrati innan det är för sent. Demokratin blir aldrig fullkomlig, men alternativen är betydligt värre. Det går att rösta bort demokratin, som i Tyskland under 30-talet. Vi har alla ett ansvar för att föra samtalet på ett inkluderande sätt. Inte minst vi som av många räknas till etablissemanget.

Det ser mörkt ut ibland, vi behöver broar men det byggs murar. Men som Leonard Cohen skrev: ”There is a crack in everthing – thats’s where the light gets in.img_2100